Yttrade ord, förändring sådd
Minnet kom tillbaka när allt åter var lugnt och stilla. Som ett borttappat foto, funnet gulnat och oskarpt utan detaljer. Men den karga grunden som berättar vad som hände fanns otvivelaktigt där.
Jag hade vaknat en sen kväll. Hört upprörda röster från våningen under. Jag var bara barnet, men just då såg jag bortom barnets oskyldiga slöja som låg som ett skydd över världen. I det mörka rummet famlade jag mig fram. Jag vill minnas att jag höll en nalle i famnen, en gåva jag fått vid födseln och min enda följeslagare på denna mörka färd. Tillsammans klev vi bländade ut i den upplysta hallen.
Jag känner till hallen så som den ser ut idag men i minnet var omgivningen suddig, som om endast det väsentliga fastnat. Blivit skoningslöst fastnaglat. Liksom minnet av deras röster, upprörda, bråkande. Inte mer än en häftig diskussion men allt stort har någon gång varit litet. Barnet jag var släppte en tår. Jag minns att det blev tyst. En tystnad följd av steg i trappan. Mamma kom upp, följde sin kärlek som förälder för att trösta sitt barn. Den starkaste delen av minnet, den som tydligast naglats fast, skedde då.
–Ska ni skiljas? Min röst var ynklig, snyftande och ledsen. Men jag är inte säker på om jag trodde på orden. Men en minnestråd spanns och brändes fast i mitt undermedvetna. Gömd till den dag den skulle slå ut.
–Nej, det ska vi inte, svarade hon och höll om mig. Med de orden bleknade minnet och försvann långt in i mitt inre.
Flera år senare hände det. En händelse man aldrig kan vara beredd på, även om jag sett, anat dess början. Men jag måste ha förträngt det, nekat dess existens i världen. En helt vanlig vardagskväll hade blivit ytterligare ett minne som skulle brännas fast för alltid. Efter kvällsmaten den dagen skedde det.
–Vi har en sak att berätta för er, sa pappa till mig och min syster. De orden raserade allt, förändrade allt.
Händelsen slet minnet ur sin dvala, som ett sår som blottar kroppens inre. Månader av kaos och förändring följde. En tid då jag plågades av funderingar och förtvivlan. Men även påminnelse, för det som hänt kändes för en lång tid som en dröm. En dröm som varje gång splittrades av verklighetens kalla sanning. Den verkliga drömmen blandades med minnet från barndomen och tyngde ner de splittrade tankar som virvlade i mitt huvud. Jag kan inte sluta att tänka. Inte undgå att fundera på eller skrämmas över. Var det mina ord, de jag yttrat för så länge sedan, som fick allt att börja? Var det mina ord som fick det lilla att skapas, det lilla som visade sig bli mycket större. Var det mitt fel?
